Lars Andersson

De levandes land Lars Andersson

De levandes land är en fristående fortsättning på den berättelse om byn Hedås vid Klarälven som i den kritikerrosade Ljus från ingenstans (2008) fördes från de första nybyggarna på 1600-talet till deras avkomling i sjunde led: den lille bonden med smedhänder, Lars Jonsson på Nolkul, och hans hustru Kajsa från andra sidan älven. Då gick det mot slutet av 1800-talet, timmerflottning och fabriksarbete började knyta in byn i ett nytt slags Sverige. Den nya delen kretsar mycket kring de fem döttrarna på Nolkul,”tösera”. De är flötkarlarnas utspiserskor, de är den hästlösa gårdens dragdjur och dragplåster. De är sina åldriga föräldrar ögonstenar och bärare av bönders eviga oro: ska det finnas en fortsättning för gården? En efter en försvinner de ut i sina öden, kvar blir Ida, den yngsta. Det råder väckelse, de lokala baptisterna döper proselyter och utesluter i synd fallna med samma frenesi. Samtidigt går arbetarna vid Sulfiten i det närbelägna Forshaga ut i landsändans första stora strejk, en kraftmätning som slutar i svidande nederlag. August, båtkarl norrifrån längs älven, träder in i handlingen i ett kritiskt skede, om än något för sent. Ett annat avsnitt, 1920-tal, följer Augusts tre minderåriga söner till fabriksstaden Rockford nära Chicago: ett slags svensk folkrörelsefilial på prärien, omstöpt av förbudstid, och med ett mordfall som de finner sig oroväckande intrasslade i. Berättelsen tonar ut i ett Hedås i det begynnande folkhemmets marginal, intill älven, den mäktigt framströmmande. Ida har hunnit bli sjuttio. Hennes sonson, författaren, är nätt och jämnt född. Romanens fresk över ett stycke Bonde-Sveriges förvandlingar är samtidigt en meditation över de försvunna liven och deras resonans hos de efterkommande: humoristisk, kärleksfull och färgrik.